Utvandrarna 2.0

Vi har emigrerat!

Hej och varmt välkomna till Amerikabreven, som kommer att postas av mig: Emelie Lindblom Dalén! (Mer om mig längst ner i brevet, så självupptaget att skriva massor om sig själv det första man gör?). Normalt sett bor jag och min familj på Lidingö, men i mitten av augusti flyttade vi till Washington DC.

Eftersom vi kommer bo i USA längre än ett år, och (tyvärr) inte har något snajdigt diplomatpass, var vårt enda val att emigrera från Sverige. Det innebär bland att annat att vi inte längre är socialförsäkrade i Sverige, att barnen inte har svensk skolplikt och att vi inte får barnbidrag.

När en småbarnsfamilj gör något relativt ovanligt väcker det nyfikenhet och frågor, har jag märkt.

De 5 vanligaste frågorna jag har fått om USA-flytten:

1. “VA!? Varför har ni flyttat till USA?”

Min man Karl jobbar som journalist på Dagens Nyheter. När de sökte en utrikeskorrespondent för USA med bas i Washington DC, pratade vi om det lääänge och sen sökte han. (Helt i ärlighetens namn trodde vi inte att han skulle få den). I början av maj kom beskedet: Han fick tjänsten, och skulle börja jobba i juli.

Ja, ni hör ju, några ynka månader för en familj om fem att styra om hela sitt liv: Skatteverket, Försäkringskassan, skolor, banker, jobb, bilar, vaccin, hyra ut och hyra bostad, packa, frakta, visum, kontrakt, abonnemang, intervjuer på ambassaden, intyg, försäkringar, pengar och papper, papper, papper. Jag förstår faktiskt inte hur vi fick ihop det. Jag mådde väldigt dåligt under den här tiden. Grät jätteofta. Ångrade mig. Ångrade mig igen. Allt var så överväldigande? Det var för mycket att göra. Jag var livrädd för att glömma något viktigt. Det kändes som att vi var de första som skulle flytta till USA, som att vi behövde uppfinna hjulet. Jag rekommenderar verkligen ingen att göra den här typen av flytt med de tidsramarna vi hade.

Men vi gjorde det! Och nu är vi äntligen här!

2. “Hur länge ska ni bo i Washington?”

Kalles kontrakt är 3 år. Våra visum gäller dock bara 2 år. Vi har ett media-visum “I-visa” som ska gå att förlänga. Men med tanke på hur en viss herre i det här landet håller på med både journalister och visum just nu, så får vi väl helt enkelt se…

Min familj och vårt hus här i DC!

3. “Ska barnen gå i skolan eller?”

Vi har tre barn: Louie är 7 år, Henry är 5 år och Elma är 1 år. Grabbarna har börjat en kommunal skola här i DC. Jag är föräldraledig med Elma.

4. “Är inte det jättedyrt att gå i skolan i USA?”

Kommunala skolor för barn är (hör och häpna) gratis! Men det är inte Sverige-gratis. Man behöver betala för material, lunch, snacks, utflykter och göra “frivilliga” donationer till skolan med riktmärket 8000 svenska kronor per elev och läsår. Jag tänkte göra ett inlägg om all things skola: hur man kommer in, vad det kostar, vad som skiljer undervisningen från den svenska lite senare.

5. “Vad ska du göra då?”

Jag kommer vara föräldraledig året ut och sedan ska jag vara tjänstledig för studier. Exakt vad jag ska plugga är något som upptar mina tankar större delen av dygnet. VT26, visa dig!

Vad är Amerikabreven och varför ska du prenumerera?

Amerikabreven är en blandning av resedagbok, blogg och nyhetsbrev. Jag vill berätta om det jag är med om här på andra sidan Atlanten.

I den vanliga Sverige-vardagen jobbar jag som journalist, senast som chefredaktör på tidningen Mama, och jag saknar verkligen att skriva, intervjua, skapa, beskriva, undersöka, producera, berätta, göra! Instagram i all ära, men jag vill skriva mer. Jag vill också lära mig mer om nyhetsbrev och tycker att Substack verkar vara ett SÅ mysigt digitalt rum?

Och! Obs! Viktigt! Det var underbara Siri Melin som sa “Ska du inte starta ett nyhetsbrev? Det kan heta Amerikabreven". Tack för ett otroligt namn och för spark i baken, Siri!

Och vem är Emelie Lindblom Dalén?

(Vad normalt att skriva om sig själv i tredje person.)
((Men en presentation är väl ändå bra? Vi säger det.))

Jag är 37 år gammal, gift, trebarnsmamma, chefredaktör på tidningen Mama, bor på Lidingö och har en stuga i Karlskoga, där jag är uppväxt. Jag tror att alla skulle behöva mer natur, musik, trygga relationer och lugn i sina liv. Jag tycker att hustlekultur är överskattat och snällhet underskattat.

Det jag önskar mest just nu (förutom fred på jorden och ett globalt gemensamt krafttag kring klimatet) är en helg helt själv på ett hotell. Kanske ta tåget till New York? Jag skulle bada, kolla på serier, äta allt som barn inte gillar och lyssna på tystnaden som uppstår när ingen säger “mamma”. Mmm. Vilken klyscha man är men det visar sig att småbarnsliv och sömnbrist existerar även här.

Om du vill upptäcka USA ur ett vardagsperspektiv – varmt välkommen hit!

Amerikabreven kommer inte bara handla om hur trött jag är. Lovar.